Vi börjar med det sista först.
Jaktprovet i Danmark på Midsjälland.
Berit med Vira anländer vid sex tiden på söndag morgon. Vi sa det i bilen ner mot bron där vi stämt träff med Helene, Mia och Lotta att hur kan det vara så att man utsätter sig för detta. Stiga upp långt innan ens tuppen har vaknat. Ja, jag har inget svar på detta då jag gjort det i så många år.
Det blev en lååååååååååååång dag.
Vi behövde inte vänta länge vid brofästet, förrän Helenes silverfärgade Volvo dök upp. Dom tog täten med Mia som kartläsare. Allt gick bra tills vi nästan var framme. Där var vägbeskrivningen jätte konstig och vi fick problem. Vi stannade vid en mack, Helene och jag gick in för att fråga om vägen, då Berit plötsligt dök upp och sa att Gert och Ingela stod utanför och kunde visa oss vägen, dom hade anlänt redan dagen innan och rekat lite.
Vädrets makter hade också visat att det tänkte ha ett finger med i spelet. Här skulle man inte bara vara nervös för hur det skulle gå på provet utan också att man kunde flyta bort i en störtskur.
Efter genomgången på morgonen då strykningar och instruktioner om var dom olika ”rutorna” låg började vår dag med att titta på Lotta och Pärla och Mia med Vera göra Bruksprövet. Detta gjordes av både förare och hundar med glans.
Lotta på väg med stora kliv, Mia i "väntans tider":
Lotta hade inte anmält Pärla till provet då hon var lite osäker på vattnet, så hon kunde bara glida runt och titta - jag måste erkänna att jag var lite avundsjuk. Mia hade anmält Vera till Begynner klassen och hon var nu klar för att kunna delta.
Som sagt dagen blev låååååååååååång, vi svenskar (nästan alla) hade fått dom sista startnumren så vi hade gott om tid att se när den ena hunden efter den andra hade problem med markeringarna på vattnet - på linje. Dirigering ut på ett gungfly till en punkt där det satt en snitsel där hunden helst skulle stanna för att sedan dirigeras ut bakåt några meter där det låg en fågel och guppade på en vasstuva. Sedan följde ytterligare en markering i vattnet vid en vassrugg. När man klarat dessa moment följde ett fältarbete i par med en annan hund. Fältet bestod av meterhöga nässlor och tistlar.
Ja modet var ju allt annat än högt.
För att inte gå händelserna i förväg så börjar vi med Mia och Vera. Först var där två markeringar med vatten mellan förare-hund och markeringarna. Nu var det inte så djupt men dom fick jobba på bra för att ta sig igenom och på vissa ställen om man kom lite för långt ut till vänster så var det till att simma. Första markeringen gick galant, medan den andra där tog Vera sig en titt på en kraftig gren som stod upp ur vattnet (det kunde ju kanske vara en fågel). Mia fick Vera snabbt att fatta att den skulle inte tas in utan det var markeringen på land som gällde. Vatten markeringen såg vi inte där vi stod men Mia sa att det var som en gång i vassen ut till fågeln och att fågeln inte syntes när den kastades utan att det blev en hörsel markering. Vera fick in den med lite jobb. När så fältet skulle göras var nog Vera ganska trött och blev lite svag i knäna. Ett tredje pris blev det och jag tycker det var jätte bra jobbat. Vera är 17 månader och att vänta till sist med 36 hundar före sig det är inte illa. Ni kommer att gå långt i framtiden det är jag övertygad om.
Snarkade gott gjorde Vera i alla fall i matte Mias ben när regnet vräkte ner utanför:
Så till öppen klassen.
Där var det tre Anthriscusar som skulle starta. Vira, Wallander och Spot. Först ut var Berit med Vira. Allt satt som en ”smäck” det såg hur enkelt ut som helst Vira gjorde allting rätt, så det måste ha varit en skön känsla för Berit när hon gick upp till sin parkamrat Gert med Fender för att göra fältarbetet. Gert och Fender såg jag bara med ett halvt öga då jag själv var på väg till rutan med Spot. Efter att ha tänkt dra Spot ett antal gånger då modet var på väg att svika mig så bestämde jag mig till slut för att åtminstone köra det som en träning. Ja jag skäms för att säga det men Spot var fantastiskt duktig, liksom Vira gjorde han allting rätt. For ut i vattnet med ett stort plums simmade ut och tog den först kastade markeringen för att sedan bärga den andra utan problem. Domaren sken som en sol när dirigeringen var avklarad och vi gick med lätta steg upp till vänteplatsen när också den sista markeringen var gjord. Jag gick i par med Helene och Wallander. Wallander började lika bra som Vira och Spot med vattenmarkeringarna men fick en litet problem vid dirigeringen där han hade lite svårt att bestämma sig om han skulle ta vatten eller landvägen. Det gick bra vilket som men antingen eller, det var dirigering som gällde. När så Helene, Wallander och domaren kom upp till vänteplatsen var Berit och Gert klara med sitt prov. Gert hade fått sin kritik och jag tror inte jag har sett ett större leende. Det gick från ena örat till det andra. Berits kritik fick jag inte höra förrän jag själv var klar men också hon hade fått ett första pris.
Helene och Wallander fick ett andrapris på sin första start i Ökl. Vilket bra jobb ni gjorde, priset föll på lite trassel vid dirigeringen vid vattnet och lite kaninstrul på söket. Skönt att veta att Wallander inte än på ett tag kommer att bli en ”soffhund”.
Själv befinner jag mig ännu i ett glädje rus. Spot skulle nämligen bli en ”knähund” men är nu uppgraderad med en stor stjärna. Vattenarbetet där skrev domaren : Direkt Flot, Dirigerbarhet: Flot 1 stop. Nu hoppar jag till sammanfattningen. Genomgående en flot prestation i god fart och stil samt gott samarbete. Gott fört.
Vilken härlig dag. Grattis till er alla och tack !!!!!!!!!!
Jizza som hade födelsedag (11år) dagen till ära är en mycket stolt mor och mormor.
Vill också passa på att Gratta Helene med Beck och Eva med Kidd som med bravur genomförde alla stationerna på Flatmästerskapet, dock tog det slut på station 5.
Bra jobbat !!!!!!!!!!!!!!!!!